Detta är alltså USA 2025. Jag var tvungen att kolla upp om storyn verkligen stämde.

Detta är alltså USA 2025. Jag var tvungen att kolla upp om storyn verkligen stämde. Och tyvärr, det är fruktansvärt, men ja - det är så här det går till i Trumpland. Vill du tjäna snabba pengar köper du aktier i amerikanska fängelseföretag! De låser, med Trump i ryggen, in helt oskyldiga människor eftersom de får betalt av Trump för hur många de håller inlåsta och hur länge.

Helt sjukt. Bojkotta allt amerikanskt du bara kan! Detta. En kanadensisk affärskvinna med godkänt arbetsvisum frihetsberövas av USA:s immigrationsmyndigheter utan förklaring eller möjlighet att kontakta en advokat. Hon förs till ett ICE-förvar, där hon hålls under omänskliga förhållanden tillsammans med andra papperslösa kvinnor, många av dem med långvarig anknytning till USA men fast i en brutal byråkratisk limbo. Hennes erfarenhet blir allt mer absurd – en process som saknar transparens, där ingen kan ge klara svar och där hon behandlas som en brottsling trots att hon inte gjort något olagligt.

Hon tvingas genomgå upprepade förflyttningar, kedjas fast under transport, nekas grundläggande hygienartiklar och till och med ett telefonsamtal. Till slut får hon kontakt med omvärlden genom en vän, och när hennes historia når medierna förändras allt plötsligt. Systemet som påstått vara ogenomträngligt blir genast mer flexibelt – en tydlig påminnelse om hur rättssäkerhet och mänsklig värdighet ofta är beroende av offentlig uppmärksamhet.

Hela Jasmine Mooneys text översatt av Chat nedan. Men först en intervju med henne. https://www.ctvnews.ca/vancouver/video/2025/03/15/raw-jasmine-mooney-speaks-to-reporters-about-us-detention/ ”Det fanns ingen förklaring, ingen varning. Ena minuten satt jag på ett immigrationskontor och pratade med en tjänsteman om mitt arbetsvisum, som hade blivit godkänt flera månader tidigare och gav mig, en kanadensare, rätt att arbeta i USA. Nästa minut blev jag tillsagd att lägga händerna mot väggen och kroppsvisiterades som en brottsling innan jag skickades till ett ICE-förvar utan att få prata med en advokat.

Jag växte upp i Whitehorse, Yukon, en liten stad i den nordligaste delen av Kanada. Jag visste alltid att jag ville göra något större med mitt liv. Jag lämnade hemmet tidigt och flyttade till Vancouver, British Columbia, där jag byggde en karriär inom flera olika branscher – jag skådespelade i film och TV, ägde barer och restauranger, köpte och sålde bostäder och drev Airbnbs. I 30-årsåldern fann jag min verkliga passion inom hälso- och wellnessbranschen.

Jag fick möjligheten att vara med och lansera ett amerikanskt varumärke för hälsotonics vid namn Holy! Water – ett jobb som skulle innebära att jag flyttade till USA. Jag beviljades mitt NAFTA-arbetsvisum, som tillåter kanadensiska och mexikanska medborgare att arbeta i USA inom specifika yrkesområden, på mitt andra försök. Det säger sig självt att jag inte har något brottsregister. Jag älskar också USA och ser mig själv som en vänlig och hårt arbetande person.

Jag började arbeta i Kalifornien och reste fram och tillbaka mellan Kanada och USA flera gånger utan problem – tills en dag, när jag återvände till USA, en gränstjänsteman ifrågasatte mig om mitt initiala visumavslag och det efterföljande godkännandet. Han frågade varför jag hade ansökt vid San Diego-gränsen den andra gången. Jag förklarade att det var där min advokats kontor låg och att han ville följa med mig för att säkerställa att det inte skulle uppstå några problem.

Efter en lång förhörssession sa tjänstemannen att det verkade “skumt” och att mitt visum inte hade behandlats korrekt. Han påstod också att jag inte kunde arbeta för ett företag i USA som använde hampa – en av ingredienserna i drycken. Han återkallade mitt visum och sa att jag fortfarande kunde arbeta för företaget från Kanada, men om jag ville återvända till USA var jag tvungen att ansöka på nytt.

Jag var förkrossad; jag hade precis börjat bygga upp ett liv i Kalifornien. Jag stannade i Kanada i några månader och blev till slut erbjuden en liknande tjänst hos ett annat hälsa- och wellnessföretag. Jag påbörjade visumprocessen igen och återvände till samma immigrationskontor vid San Diego-gränsen, eftersom de hade behandlat mitt visum tidigare och jag var bekant med platsen. Timmarna gick, med många förvirrade åsikter om mitt fall.

Tjänstemannen jag pratade med var vänlig men berättade att jag, på grund av mina tidigare problem, behövde ansöka om mitt visum via konsulatet. Jag sa att jag inte hade varit medveten om att jag behövde göra det på det sättet, men att jag inte hade några problem med det. Då sa hon något märkligt: “Du har inte gjort något fel. Du är inte i trubbel, du är ingen brottsling.” Jag minns att jag tänkte: Varför säger hon så?

Självklart är jag ingen brottsling! Sedan berättade hon att de var tvungna att skicka tillbaka mig till Kanada. Det bekymrade mig inte; jag antog att jag helt enkelt skulle boka en flygresa hem. Men medan jag satt och letade efter flyg, kom en man fram till mig. “Följ med mig,” sa han. Ingen förklaring, ingen varning. Han ledde mig till ett rum, tog mina tillhörigheter ur mina händer och beordrade mig att lägga händerna mot väggen.

En kvinna började genast visitera mig. Kommandona kom snabbt, det ena efter det andra, för fort för att jag skulle hinna bearbeta dem. De tog av mig skorna och drog ut skosnörena. “Vad gör ni? Vad är det som händer?” frågade jag. “Du blir frihetsberövad.” “Jag förstår inte. Vad betyder det? Hur länge?” “Jag vet inte.” Det skulle bli svaret på nästan varje fråga jag ställde under de kommande två veckorna: “Jag vet inte.” De tog med mig ner för en serie intervjuer och medicinska frågor, genomsökte mina väskor och sa att jag var tvungen att göra mig av med hälften av mina tillhörigheter eftersom jag inte kunde ta med mig allt.

“Ta med mig allt vart?” frågade jag. En kvinna frågade mig om namnet på någon de kunde kontakta för min räkning. I sådana här situationer inser man att man faktiskt inte kan någon telefonnummer utantill längre. Men av någon mirakulös anledning hade jag nyligen memorerat min bästa vän Britts nummer eftersom jag hade samlat mina matpoäng på hennes konto. Jag gav dem hennes telefonnummer. De räckte mig en matta och ett hopvikt ark aluminiumfolie.

“Vad är det här?” “Din filt.” “Jag förstår inte.” Jag blev förd till en liten, iskall cementcell med starkt lysrörsljus och en toalett. Fem andra kvinnor låg redan där på sina mattor, insvepta i aluminiumarken, som döda kroppar. Vakten låste dörren bakom mig. I två dagar var vi instängda i den cellen och fick bara lämna den kort för att äta. Lamporna släcktes aldrig, vi visste aldrig vad klockan var, och ingen besvarade våra frågor.

Ingen i cellen talade engelska, så jag försökte antingen sova eller meditera för att undvika att bryta ihop. Jag litade inte på maten, så jag fastade, i tron att jag snart skulle få gå därifrån. På den tredje dagen fick jag äntligen ringa ett samtal. Jag ringde Britt och berättade att jag inte förstod vad som hände, att ingen ville säga när jag skulle få åka hem, och att hon var min enda kontakt.

De gav mig en bunt papper att skriva under och sa att jag fick ett femårigt inreseförbud, om jag inte ansökte om återinträde via konsulatet. Tjänstemannen sa också att det inte spelade någon roll om jag skrev under eller inte – beslutet var redan fattat. Jag var så utmattad att jag bara skrev under. Jag sa att jag skulle betala för min flygresa hem och frågade när jag kunde åka. Ingen svar.

Sedan flyttades jag till en annan cell – den här gången utan matta eller filt. Jag satt på det iskalla cementgolvet i timmar. Det var då jag insåg att de höll på att föra in mig i ett riktigt fängelse: Otay Mesa Detention Center. Jag blev tillsagd att duscha, fick en fängelseuniform, blev fingeravtryckstagen och intervjuad. Jag bönade om information. “Hur länge kommer jag vara här?” “Jag känner inte till ditt fall,” sa mannen.

“Det kan vara dagar. Det kan vara veckor. Men jag säger dig redan nu – du måste mentalt förbereda dig på månader.” Månader. Jag kände hur illamåendet steg. Jag togs till sjuksköterskan för en medicinsk kontroll. Hon frågade vad som hade hänt mig. Hon hade aldrig tidigare sett en kanadensare där. När jag berättade min historia tog hon min hand och sa: “Tror du på Gud?” Jag sa att jag nyligen hade funnit Gud, men att jag nu trodde mer än någonsin.

“Jag tror att Gud har fört dig hit av en anledning,” sa hon. “Jag vet att det känns som att ditt liv ligger i en miljon bitar, men du kommer att klara dig. Genom detta tror jag att du kommer hitta ett sätt att hjälpa andra.” Vid den tidpunkten visste jag inte vad det betydde. Hon frågade om hon fick be för mig. Jag tog hennes händer och grät. Jag kände att jag hade fått en ängel sänd till mig.

Sedan placerades jag i en riktig fängelseavdelning: två våningar av celler runt ett gemensamt utrymme, precis som på film. Jag fick en liten cell för mig själv med en brits och en toalett. Det bästa av allt: det fanns filtar. Efter tre dagar utan en filt lindade jag in mig i den och kände äntligen en gnutta tröst. Den första dagen lämnade jag inte min cell. Jag fortsatte fasta, rädd att maten skulle göra mig sjuk.

Det enda tillgängliga vattnet kom från kranen kopplad till toaletten i cellen eller från en vask i det gemensamma utrymmet, ingen av dem kändes trygg att dricka ifrån. Till slut tvingade jag mig själv att gå ut, träffa vakterna och lära mig reglerna. En av dem sa till mig: “Inga slagsmål.” “Jag är en älskare, inte en fighter,” skämtade jag. Han skrattade. Jag frågade om det någonsin hade varit något bråk här.

“I den här avdelningen? Nej,” sa han. “Ingen här har ett brottsregister.” Det var då jag började lära känna de andra kvinnorna. Det var då jag började höra deras historier. Och det var då jag tog ett beslut: Jag skulle aldrig tillåta mig själv att tycka synd om min egen situation igen. Oavsett hur svårt det här var, var jag tvungen att vara tacksam. För varje kvinna jag mötte var i en ännu svårare situation än jag.

Vi var runt 140 kvinnor i vår avdelning. Många hade bott och arbetat lagligt i USA i flera år men hade stannat kvar efter att deras visum löpt ut – ofta efter att ha försökt förnya det och fått avslag. Alla hade gripits utan förvarning. Om någon är kriminell håller jag med om att de ska tas bort från gatorna. Men ingen av dessa kvinnor hade ett brottsregister. De erkände att de inte borde ha stannat kvar efter visumets utgång och tog ansvar för det.

Men deras frustration handlade inte om att bli hållna ansvariga – det handlade om det oändliga byråkratiska limbo de hade fastnat i. Det verkliga problemet var hur lång tid det tog att ta sig ur systemet – utan klara svar, utan en tidslinje, utan en väg framåt. När de väl blev deporterade var många tvungna att lämna allt de ägde eftersom det var för dyrt att skicka hem deras tillhörigheter.

Jag mötte en kvinna som hade varit på en roadtrip med sin man. De hade 10-åriga arbetsvisum. När de körde nära San Diego-gränsen råkade de av misstag hamna i en fil som ledde till Mexiko. De stannade och förklarade för gränsagenten att de inte hade sina pass med sig, i tron att de bara skulle bli omdirigerade. Istället blev de gripna. De var båda pastorer. Jag mötte en familj på tre som hade bott i USA i elva år med arbetstillstånd.

De betalade skatt och väntade på sina gröna kort. Varje år var mamman tvungen att genomgå en bakgrundskontroll, men den här gången fick hon besked att ta med hela sin familj. När de kom dit blev de gripna och fick veta att deras status nu skulle behandlas inifrån förvaret. En annan kvinna från Kanada hade bott i USA med sin man, som hade gripits vid en rutinkontroll i trafiken. Hon erkände att hon hade stannat kvar efter att hennes visum gått ut och accepterade att hon skulle bli deporterad.

Men hon hade fastnat i systemet i nästan sex veckor – bara för att hon inte hade sitt pass. Vem går på en snabb ärenderunda med sitt pass? En kvinna hade ett 10-årigt visum. När det gick ut flyttade hon tillbaka till sitt hemland, Venezuela. Hon erkände att hon hade stannat en månad för länge innan hon lämnade. Senare reste hon tillbaka till USA på semester utan problem. Men när hon tog en inrikesflygning från Miami till Los Angeles greps hon av ICE och placerades i förvar.

Hon kunde inte deporteras eftersom Venezuela inte accepterade deporteringar. Hon visste inte när hon skulle komma ut. En tjej från Indien hade stannat kvar tre dagar efter att hennes studentvisum gått ut innan hon åkte hem. När hon senare kom tillbaka till USA på ett nytt, giltigt visum för att avsluta sin masterutbildning, greps hon av ICE på grund av de tre dagar hon tidigare hade överstannat. Det fanns kvinnor som hade hämtats direkt från gatan, utanför sina arbetsplatser, från sina hem.

Alla dessa kvinnor berättade att de hade varit frihetsberövade allt från några veckor till tio månader. En kvinnas dotter protesterade utanför förvaret för att få sin mamma fri. Den kvällen bjöd pastorn in mig till en gudstjänst hon höll. En tjej som talade engelska översatte för mig medan kvinnorna turades om att dela sina böner – böner för deras sjuka föräldrar, för deras barn de inte hade sett på veckor, för de älskade som de hade slitits ifrån.

Sedan, oväntat, frågade de om de fick be för mig. Jag var ny här, och de ville välkomna mig. De bildade en cirkel runt mig, tog mina händer och bad. Jag hade aldrig känt så mycket kärlek, energi och medkänsla från en grupp främlingar i hela mitt liv. Alla grät. Klockan tre på morgonen nästa dag väcktes jag i min cell. “Packa din väska. Du ska lämna.” Jag ryckte till och satte mig upp.

“Får jag åka hem?” Officeren ryckte på axlarna. “Jag vet inte vart du ska.” Såklart. Ingen visste någonsin något. Jag tog mina saker och gick nerför trappan, där tio andra kvinnor stod i tystnad, tårarna strömmande nerför deras ansikten. Men det var inte glädjetårar. Det var i det ögonblicket jag lärde mig ordet överförd. För många av dessa kvinnor hade förvaringscentren blivit en förvriden version av ett hem.

De hade skapat band, etablerat rutiner och funnit små ögonblick av tröst i vänskaperna de hade byggt. Nu, utan förvarning, slets de isär och skickades någon annanstans. Att se dem ta farväl, klamra sig fast vid varandra, var hjärtskärande. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig härnäst. I efterhand var det antagligen lika bra. Vårt nästa stopp var Arizona, San Luis Regional Detention Center. Överföringsprocessen varade i 24 timmar, en sömnlös, utmattande prövning.

Den här gången transporterades män tillsammans med oss. Ungefär 50 av oss trycktes ihop i en fångtransportbuss i fem timmar, packade tätt – kvinnor i fronten, män i bakre delen. Vi var fastkedjade med bojor hårt lindade runt våra midjor, våra handfängslade händer fastsatta vid våra kroppar, och fotbojor som begränsade varje rörelse till en långsam, klirrande kamp. När vi anlände till vår nästa destination tvingades vi gå igenom hela registreringsprocessen igen, med medicinska undersökningar, fingeravtryck – och graviditetstester.

Vi linedes upp i en smutsig cell, huksittande över en gemensam toalett, hållande Dixie-muggar med urin medan sjuksköterskan doppade graviditetstester i var och en av våra koppar. Det var äckligt. Vi satt i iskalla fängelseceller i timmar och väntade på att alla skulle registreras. På andra sidan rummet såg en av kvinnorna plötsligt sin man. De hade båda blivit frihetsberövade och såg nu varandra för första gången på veckor.

Blicken i hennes ansikte – ren kärlek, lättnad och längtan – var något jag aldrig kommer att glömma. Vi var bortom utmattning. Jag kände mig som om jag hallucinerade. Vakten kastade varsin filt till oss: “Hitta en säng.” Det fanns inga kuddar. Rummet var iskallt, och en filt var inte nog. Runt omkring mig låg kvinnor hopkurade, med huvudet täckt, som en sal full av lik. Det här stället fick det förra fängelset att kännas som Four Seasons.

Jag fortsatte att säga till mig själv: Låt inte detta knäcka dig. Tretti av oss delade ett rum. Vi fick varsin frigolitmugg för vatten och en plastsked som vi var tvungna att återanvända till varje måltid. Till slut var jag tvungen att försöka äta, och mycket riktigt blev jag sjuk. Ingen av uniformerna passade, och alla bar herrskor. Handdukarna vi fick för att duscha var handdukar i miniformat. De gav oss inte fler filtar.

De fluorescerande lamporna lyste över oss dygnet runt. Allt kändes som om det var designat för att bryta ner oss. Inget förklarades för oss. Jag fick inte ens ett telefonsamtal. Vi var instängda i ett rum, utan dagsljus, utan någon aning om när vi skulle släppas ut. Jag försökte hålla mig lugn medan varje fiber i min kropp skrek i panik. Jag visste inte hur jag skulle få tag på Britt.

Då, som en gåva från Gud, visade en av kvinnorna mig en surfplatta fastsatt på väggen där jag kunde skicka e-post. Jag kom bara ihåg min VD:s e-postadress utantill. Jag skrev ett meddelande och bad att han skulle se det. Han svarade. Genom honom kunde jag få kontakt med Britt. Hon berättade att de arbetade dygnet runt för att få mig fri. Men ingen hade några svar; systemet gjorde det i princip omöjligt.

Jag berättade för henne om förhållandena på det här nya stället, och det var då vi bestämde oss för att gå till medierna. Hon började arbeta med en journalist och frågade om jag kunde ringa henne så att han kunde vara med på samtalet. Det internationella telefonkonto som Britt tidigare hade försökt ordna åt mig fungerade inte, så en av de andra kvinnorna erbjöd sig att låta mig använda sitt telefonkonto för att ringa.

Vi var alla i det här...