Idag regnar det i Småland. Ett stilla vårregn. Då passar jag på att göra rent trallegolvet.

Idag regnar det i Småland. Ett stilla vårregn. Då passar jag på att göra rent trallegolvet. Hett såpvatten när man skurar. Precis som mamma och Thyra gjorde. Letade fram mina gamla regnkläder för jobb. Jacka med Växjö universitets logga på. Och då slog det till. Minnen. Saknaden. Den jackan var det enda min mamma ”tog” från mig. Hon sa alltid att den var precis lagom. Inte för varm, och skyddade mot regnet när hon gick sin dagliga morgonpromenad.

Men jag vet att det inte var jackan hon ville ha. Det var loggan. Det var det den stod för. Mina föräldrar hade inte fått chansen att studera. De tillhörde den generation som gick direkt från skolbänken till arbetslivet, utan val, utan möjlighet till universitet eller ens gymnasium. Pappa född 1928, med sexårig folkskola. Mamma född 1931, sjuårig. Moster Thyra född 1923. Morbror Filip född 1921. Alla fyra började jobba så snart skolan var slut och arbetade tills pensionen tog vid.

När jag tog studenten stod de där, alla fyra, på parkeringen utanför Åkrahällskolan i Nybro. De grät. Glädjetårar. För en studentexamen, anno 1989. För något de själva aldrig fått, men som deras unge nu nådde. När jag tog examen som civilekonom hade Filip redan gått bort. Men för mamma, pappa och Thyra var det väldigt stort. Universitetsexamen. Och när jag tog min doktorsexamen då var det bara mamma Lilian kvar.

Det första hon sa var: “-Jag önskar att Yngve, Thyra och Filip hade fått vara med.” Behöver jag säga att jag såg till att ta hem ex pennor, t-shirts, muggar från varje lärosäte jag besökte? Det var inte souvenirer. Det var bevis. Symboler. De hamnade hos mamma, som ett slags stilla triumf. En tyst seger över omständigheterna. De finns fortfarande kvar någonstans, i en flyttkartong på vinden. Och nu står jag här.

Med duggregnet mot ansiktet. Och med Kärchern, inte skurborste på knä, redo för altanen. Med hett såpvatten i vattenkannan, precis som mina föräldrar gjorde. Och jag tänker: Tänk vad Sverige har åstadkommit. Tänk att barn till människor som aldrig ens gick ut högstadiet, kunde bli doktorer. Klättra steg för steg genom ett utbildningssystem som en gång var helt otänkbart för deras generation. Och så tänker jag på barnen idag.

De som inte klarar gymnasiet, inte ens högstadiet. Som faller mellan stolarna i ett av världens rikaste länder. Vad håller vi på med? Vi har resurserna nu. Allt som saknades då, som begränsade studiemöjligheterna för mina föräldrar, finns idag. Men ändå släpper vi taget om barnen och ungdomarna. Vi sviker dem. Och i samma ögonblick sviker vi också tidigare generation. De som bar Sverige genom arbete, genom uppoffringar. De byggde ett land där deras barn skulle få det bättre.

Och vi? Vi förvaltar det med för lite hjärta. Och för lite hjärna. Prioriterar helt galet i våra budgetar. Varenda unge ska gå ut grundskolan. Varenda ungdom gymnasiet. Punkt. Det är vi skyldiga dem. De som ex gick på fabriksgolv, i ladugårdar, på vårdavdelningar och i skogen i decennier. Nu ska jag ut och skrubba trallen. Inte på knä, som föräldrarna gjorde. Men med samma envishet. Och med såpa.