En ikon har dött. Inför Brigitte Bardot känner jag både respekt och avsky. Jag vet att hon var en enorm filmstjärna.

En ikon har dött. Inför Brigitte Bardot känner jag både respekt och avsky. Jag vet att hon var en enorm filmstjärna. De flesta av oss känner igen henne. Jag tillhör dem som inte har sett en enda av hennes filmer. Jag kan inte nämna en enda filmtitel. För mig har Brigitte Bardot aldrig varit filmhistoria. För mig var hon något annat. Som barn. När jag var barn visste jag vem hon var av en anledning: djuren.

Hennes kompromisslösa engagemang för djurs rättigheter berörde mig som ung väldigt. Hon var den där vuxna som tog djuren på fullaste allvar, som använde sitt kändisskap till något som spelade roll. Det gjorde intryck och imponerade. Det var hon och Astrid Lindgren. Det skapade respekt. Det formade min bild av henne. Just därför blev besvikelsen så stor när hennes röst med åren förändrades. När omsorgen om djur inte längre stod sida vid sida med omsorg om människor.

När hon värderade vissa människor, ofta invandrare från specifika länder, lägre än djur. Det finns något djupt obehagligt i hur empati kan bli selektiv. Hur ett genuint försvar av de mest utsatta kan övergå i ett kallt förakt mot människor. För mig är det inte möjligt att hålla fast vid en moral där djurens värde ställs mot människors. Brigitte Bardot var utan tvekan en ikon.

Hon använde sin berömmelse för att förändra världen för djur, och det ska aldrig förminskas. Men hon blev också ett exempel på hur engagemang kan radikaliseras, hur kamp kan förvandlas till exkludering, och hur en människa kan rymma både något djupt beundransvärt och något djupt problematiskt. Jag kommer bära med mig tacksamhet för det hon gjorde för djuren och besvikelsen över hennes politiska radikalisering.