När jag läser texter av Jan Eliasson slås jag av något som i dag är ovanligt i…

När jag läser texter av Jan Eliasson slås jag av något som i dag är ovanligt i svensk toppolitik: en kombination av moralisk stadga, internationellt ansvar och genuin omsorg om framtida generationer. Hans resonemang om folkrätten är inte retorik, utan en konsekvent värdegrund formad av historiska erfarenheter, mänskligt lidande och insikten om att makt utan regler leder till barbari. För små, öppna demokratier är detta inte idealism. Det är realism. Om Jan Eliasson hade blivit partiledare för Socialdemokraterna tror jag att jag hade kunnat gå med i partiet och blivit aktiv där.

Men han valdes bort. Gång på gång. I stället tog ett annat slags ledarskap form. Min djupa skepsis mot Magdalena Andersson bottnar inte i bristande kompetens, utan i de vägval hon gjort. Avgörande för mig var när hon valde att sälja ut klimatpolitiken för att kunna sitta kvar vid makten. Hon accepterade sänkta drivmedelsskatter, minskade klimat- och miljösatsningar och urholkade styrmedel för att nå klimatmålen. Det var tydliga eftergifter till Sverigedemokraternas prioriteringar och till den brunblå oppositionen.

Magdalena Andersson stod då inför två tydliga alternativ: att avgå och utlysa extra val, eller att sitta kvar som statsminister och genomföra en högerbudget. Hon valde det senare. För mig är det uppenbart att hon borde ha valt det förra, för Sveriges barn och barnbarns skull. Det beslutet markerade början på att Sverige aktivt bromsade klimatomställningen, trots vetenskapliga varningssignaler och trots vårt historiska ansvar. Andersson framställs ofta som stabil, ansvarstagande och erfaren.

Men bakom den teknokratiska fasaden upplever jag ett ledarskap som är mer beräknande än omsorgsfullt, mer kontrollerande än lyhört. Hennes politiska stil präglas av tydlig toppstyrning. Kommunikation sker genom färdiga slutsatser snarare än öppna resonemang. Det skapar ett intryck av effektivitet, men också en tydlig distans till människor utanför maktens innersta cirklar. Politiken reduceras till förvaltning. Makt koncentreras till partiledningen och avvikande röster ges mycket begränsat utrymme. Kolla bara hur sossarna röstat om invandring i Riksdagen.

Väldigt tyst och ordning i leden i lokalföreningarna om det. Hur mycket jag än letar ser jag inte den intellektuella nyfikenhet eller den empatiska lyhördhet som krävs för att leda ett brett folkrörelseparti i en tid av djupgående ekologiska, sociala och ekonomiska omställningar. Ledarskapet är också tydligt taktiskt. Positioner justeras efter opinionsläge snarare än efter långsiktiga värderingar. Det gäller migration, välfärd och inte minst klimatpolitiken, där Socialdemokraterna under Anderssons ledning alltför ofta valt minsta gemensamma nämnare framför en tydlig riktning grundad i vetenskapen.

Resultatet blir ett parti som förvaltar snarare än förändrar, som reagerar snarare än leder. Det som stör mig mest är frånvaron av värme. I ett parti som historiskt byggt sin legitimitet på solidaritet, jämlikhet och omsorg framstår Anderssons offentliga framtoning ofta som kylig och överlägsen. Kritik bemöts sällan med reflektion, utan med auktoritet. Det kan inge respekt hos vissa, men det bygger varken förtroende eller engagemang. Magdalena Andersson är utan tvekan kompetent och erfaren.

Men kompetens räcker inte för att bygga framtidstro. Ett politiskt ledarskap måste också rymma ödmjukhet, nyfikenhet och en genuin vilja att lyssna. Där brister hon. Det är därför detta känns så sorgligt. Hon är den självklara statsministerkandidaten på den rödgröna sidan. Men jag önskar innerligt att det hade varit Jan Eliasson som efterträdde Göran Persson som partiledare. Socialdemokraterna hade då kunnat vara betydligt grönare i meningen people, planet och profit.

Sossarna hade kunnat vara mitt parti. I stället behövs Miljöpartiet för att Sverige ska hålla kursen mot en grön, rättvis och vetenskapsbaserad framtid. Det är därför jag är aktiv där. Vi gröna bär de tre solidariteterna i botten: solidaritet med människor, med djur och med natur. Här och i fjärran länder. Nu och i framtiden. Jag är helt övertygad om att Jan Eliasson delar just de solidariteterna.

Så vad har hänt med sossarna? De har röstat till stöd för de brunblåas politik allt som oftast. Jag undrar vad Jan Eliasson tycker om det.