Och så kom en bild i mitt flöde. Från LUF.

Och så kom en bild i mitt flöde. Från LUF. Svarade Liberalerna så här på en bild som när jag såg den legat ute i 14 timmar. Den här bilden är inte rolig. Den är ansvarslös.

Att skämta om att människor ska “tas bort en efter en” är inte liberalism. Det är ett språkbruk som historiskt hör hemma i exakt de auktoritära miljöer liberaler säger sig bekämpa. Man kan fördöma diktatorer utan att börja normalisera ett retoriskt ramverk där politiskt våld presenteras som punchline.

Det andra problemet är banaliserandet. Utrikespolitik reduceras till ett mem där världens mest komplexa konflikter pressas in i en actionfilmslogik: en nere, tre kvar. Det är barnsligt. Och farligt. För verkligheten är inte ett datorspel. Varje destabilisering av en kärnvapenstat eller regional stormakt riskerar krig, terror, flyktingströmmar och civilt lidande i enorm skala.

Det tredje är signalvärdet. När ett ungdomsförbund till ett regeringsparti använder estetik som flirtar med politiska avrättningslistor, då flyttas gränser. Det som tidigare var otänkbart blir plötsligt ironiskt, sedan acceptabelt, och till slut normalt. Den normaliseringsprocessen har vi sett förr i historien. Den slutar aldrig väl. Så va f-n håller LUF på med?

Och slutligen: detta är strategiskt korkat. Om man vill stå upp för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat, då urholkar man sin egen trovärdighet genom att låna auktoritära uttryck. Liberalismens styrka har innan alltid varit principer inte hämndfantasier i serieteckningsformat.

Man kan vara glasklar mot diktaturer utan att själv börja låta som propaganda från en. Den här bilden gör inte världen friare. Den gör samtalet dummare.